Tips och Trix #1: STOP

Hej och goddag kära läsare!

Tack för era mail och kommentarer som svar på mitt förra inlägg. Fortsätt gärna höra av er!

En fråga som kommit in och som jag vill ta itu med på en gång är hur man kan handskas med jobbiga tankar och känslor så att de inte tar över. När trycket över bröstet är så tungt att det känns som bröstkorgen ska implodera. När andningen är lika pressad som om du just sprintat en mil. När händer och fötter domnar bort och musklerna blir så spända att du knappt kan använda dem. Vad gör man då?!

De goda nyheterna är att det finns mycket man kan göra. Därför vill jag här på bloggen introducera en typ av inlägg som jag valt att kalla Tips och Trix. Jag vill dela med mig av de färdigheter jag lärt mig, de jag själv använder och även de som jag hört om från andra. Och för all del, om du har en hjälpsam färdighet på lager som du vill dela med dig av är du mer än välkommen att höra av dig.

Det finns många jobbiga tankar och känslor, men låt oss börja med ångest som ett generellt exempel. Jag tror vi alla kan vara eniga om att ångest är en jobbig känsla. För det första gäller det att förstå att ångest inte är farligt. Man dör inte av ångest även om det många gånger känns som man håller på att dö. Ångest är i grund och botten något positivt. Ångest är kroppens reaktion på ett uppfattat hot och gör kroppen redo att slåss eller fly. Hjärtat slår hårdare och andningen blir snabbare för att pumpa mer blod till musklerna. Blodet fokuseras till de stora muskelgrupperna, vilket t.ex. kan ge en domnad känsla i händer och fötter. Alltihop hjälpsamma reaktioner om du blir jagad av en tiger. Problemet uppstår när ”hotet” som kroppen reagerar på i själva verket bara finns i våra huvuden.

Ibland är vi inte ens medvetna om vad det är för ”hot” som kroppen reagerar på. Allt vi märker är att ångesten plötsligt slås på. Och vad gör man då?

På insidan av min ytterdörr sitter en stor, röd STOP-skylt. En påminnelse till mig själv innan jag rusar ut och gör något impulsivt och korkat. Den representerar en av de många färdigheter jag fick lära mig under min tid i DBT-behandling. Det är också en av de färdigheter som jag använder mest av allt. Därför känns det naturligt att börja min Tips och Trix serie med just STOP.

IMG_5283

 

S =Stanna

T = Ta ett steg tillbaka

O = Observera

P =Proceed mindfully

 

 

 

 

När den jobbiga känslan eller tanken kommer över dig, oavsett om det är ångest, ilska, rädsla eller något helt annat, så är det bra att först av allt bara stanna upp. Hejda sig själv och sina impulser. Därefter att ta ett steg tillbaka. Antingen rent bokstavligt, eller mentalt. Ge sig själv en time-out för att få lite distans till tanken eller känslan. Hur lång denna time-out är beror så klart på situation och känslans/tankens intensitet. Därefter är det bra att objektivt observera vad det var som triggade känslan eller tanken. Försök vara en nyfiken upptäcktsresande i din egen kropp och ditt eget sinne. Frågor som t.ex.: ”Finns det ett verkligt hot? Eller reagerar jag bara enligt invanda mönster? Vad är det egentligen för känsla jag känner? Och hur känns den i kroppen? Vad är det som får mig att känna såhär?” kan vara bra att ställa sig själv. Kanske upptäcker du då att situationen inte är så farlig som du först trodde. Kanske märker du att ångestens larmsystem slogs på av gammal vana, utan att det egentligen fanns något farligt hot. Det sista steget blir då att fortsätta i den riktning som du själv väljer. På engelska kallas det för proceed mindfully och betyder helt enkelt att du inte låter dina känsloladdade impulser styra ditt beteende på sätt som i längden kanske inte blir så bra. Istället hjälper STOP dig att medvetet ta kommandot över dina handlingar och agera på ett sätt som tar dig närmare dina mål och värderingar.

Så nästa gång du övermannas av ångest kan du tacka din kropp för att dess varningssystem fungerar. Kanske till och med fungerar lite för bra. Stanna upp, ge dig själv lite andrum, observera vad det egentligen är som händer och agera därefter. STOP!

Efter STOP kan det så klart vara bra att ta till någon annan färdighet för att reglera ner den jobbiga känslan eller tanken. Men oavsett så är STOP ett bra och viktigt första steg.

Jag hoppas detta kan va till nytta för någon. Ha det gott tills nästa gång!

Publicerat i Psykisk ohälsa, Tips och trix | Lämna en kommentar

Vad vill du veta?

Hej och goddag kära läsare!

Bland det roligaste med att blogga är när ni, mina läsare, hör av sig med feedback, frågor eller idéer. Det är ju för er jag skriver! Syftet med min blogg är ju bland annat att informera. Och hur ska jag veta vad jag ska informera om ifall inte ni talar om vad ni vill veta?!

Så med denna korta lilla notis vill jag helt enkelt bara uppmuntra er att höra av er med era frågor, tankar och funderingar. Vad undrar du? Vad har du för tankar och erfarenheter av psykisk ohälsa? Vad vill du att jag ska skriva om?

Antingen kan du höra av dig i kommentarsfältet nedan. Eller, om du vill vara mer anonym, så kan du kontakta mig på inspirationifokus@gmail.com.

Ha det gott tills nästa gång!

Publicerat i Psykisk ohälsa | 3 kommentarer

Den stora paradoxen. Del 2.

Som sagt, jag är en i grunden rastlös själ som hatar förändring.

I förra inlägget beskrev jag lite av den impulsivitet som är karaktäriserande för borderline och hur det kan vara att leva med detta. Men nu vill jag ta den andra sidan av paradoxen, den som handlar om förändring.

För mig är det jobbigt med alltför mycket förändring. Jag menar, varför bryta ett vinnande koncept?! De flesta mår bra av rutin och struktur, men för någon vars känsloliv är ett inre kaos blir den yttre strukturen extra viktig. Låt mig ge några korta exempel.

Förändringar i vardagsrutiner. För mig är regelbundna måltider och ordentlig vila saker som kraftigt påverkar mitt mående. Slå sönder min mat-och-sov-klocka och risken finns att jag kommer slå sönder din värld! Med tiden har jag därför lärt mig att alltid ha något ätbart med mig oavsett vart jag ska. Tack till alla mina vänner som lärt sig att när jag börjar visa indikationer på lågt blodsocker så är det bäst att släppa allt man har för händerna och hitta mat fortast möjligt.

Förändringar i miljö. Ju äldre jag blir desto jobbigare tycker jag det är att resa och byta miljö. Nya platser innebär nya intryck. Nya intryck innebär nya känslor. Och det är påfrestande. Även om det samtidigt är spännande och intressant att resa och upptäcka nya platser så behöver jag prioritera att bara få vara hemma.

Förändringar i relationer. Det här är den värsta för mig! Relationer är så sjukt krångliga och komplicerade att förstå för de innehåller så mycket känslor och nyanser. Och en svartvit borderline-hjärna fattar inte hur sånt funkar! En svartvit borderline-hjärna vill gärna kategorisera och behålla status quo. En svartvit borderline-hjärna skulle gärna skriva ett formellt kontrakt med alla i sin omgivning och specificera hur mycket på en skala man tycker om varandra, vilken slags relation man har med varandra, hur denna relation kan och kommer att uttryckas, samt en skriftlig garanti på att detta aldrig kommer förändras. Och tyvärr är det inte så verkligheten fungerar. Och den ”sjuka” sidan av mig kan stundtals verkligen brottas med detta.

Nu vet jag att allt detta låter lite dramatiskt, och det är det egentligen inte. Inte alltid i alla fall. Jag har dragit exemplen lite till sin spets. Men principen står fast. För många av oss med borderline är det jobbigt med alltför mycket förändring och instabilitet. När tillvarons yttre ramar sätts i gungning så är det lätt hänt att de inre svallvågorna blir övermäktiga. Trötthet, irritabilitet och brist på rationellt tänkande är vanliga effekter.

Det fina i kråksången är dock att ju bättre man känner sig själv desto enklare är det att i tid hinna upptäcka varningssignalerna, förstå sina egna reaktioner och kunna välja att handla på ett rationellt vis. Det krävs massor av träning, men det går!

Världen kanske inte håller på att gå under. Det kanske bara är jag som måste äta mellanmål.

Jag är kanske inte bortglömd och övergiven bara för att någon inte svarat på ett sms. Det kanske bara är så att den personen är upptagen med något just nu.

Alltihop går att jobba med. Allt kan bli bättre!

Ha det gott tills nästa gång!

Publicerat i Psykisk ohälsa | Lämna en kommentar

Den stora paradoxen. Del 1.

Jag har kommit fram till att jag är en i grunden rastlös själ som hatar förändring. Låt oss suga på den paradoxen en stund.

Ja, jag vet att om man ska ha en populär blogg med dussinvis av följare så ska man posta regelbundet och vara konsekvent i sitt innehåll och bla bla bla… Jag vet! Men det är inte så jag funkar!

Att förbinda mig till att med stadig och jämn regelbundenhet göra något som tex att blogga på ett visst tema är dömt att misslyckas. Så, kära läsare, ni får helt vackert finna er i att mina inlägg kommer lite nu och då när lusten att skriva faller på. Och däremellan får ni väl hålla till godo med andra saker som jag för stunden fått lust att göra.

För det är så det är med oss som har borderline. Vi är impulsiva. Jag får ”ryck”, jag får idéer, jag får plötsliga och dramatiska uppsving i inspirationen och energinivåerna. Och då bara måste jag ta itu med det nya projekt som för stunden fallit min in. Och sedan rinner inspirationen ut, eller ersätts med en ny idé, och så blir det gamla liggande.

När jag ser tillbaka på de tio år som förflutit sedan jag stod och viftade med den vita studentmössan blir jag nästan imponerad över hur dessa impulsiva idéer fått mitt livs CV att svämma över på alla håll och kanter. Den instabila psykiska hälsans positiva baksida är att jag fått testa massa roliga saker som en mindre impulsiv (läs: klokare) Kristina inte hade vågat. Här kommer några axplock av impulsiva idéer som blivit verklighet. Jag har:

  • Varit serietecknare åt en tidning i ett par år. Imponerad över hur länge jag höll på.
  • Testat fyra olika slags kampsporter. Kali Sikaran var roligast. Googla på det!
  • Varit med i Hemvärnet en stund. Hoppas kunna återvända.
  • Försökt lära mig själv att göra luffarslöjd. Galet vad ont i fingrarna man får.
  • Skrivit och satt ihop en musikal. Magiskt!
  • Försökt måla akvarell. Inte min grej.
  • Skrivit en bok. High five till mig själv för det!
  • Spelat in en musikvideo. Mycket mer arbetskrävande än jag trodde. Men även mycket roligare än jag trodde.

När det kommer till fritidssysselsättningar och sätt att få utlopp för min kreativitet så är jag en rastlös själ. Jag blir lätt uttråkad och vill testa nya saker. Anta nya utmaningar. Och jag trivs med det. Trivs med att hoppa fram och tillbaka mellan olika projekt och ta det som det kommer.  Det viktiga är inte att det blir en färdig slutprodukt. Det viktiga är att jag har kul medan jag håller på.

I arbetslivet ser jag lite samma tendens även om jag där är bättre på att följa den normerade produktionslinjen från idé till färdig produkt. Vissa dagar, eller till och med veckor, sitter jag och stirrar blank på datorskärmen och låter högarna av borden och deadlines ligga oroväckande orörda. Och sedan plötsligt kommer den! Dagen, eller veckan, då energin är på topp, hjärnan knivskarp och produktiviteten oöverträffad. Det är de bästa dagarna! Det är dagarna när min närmaste kollega säger att det glöder om mitt tangentbord. Det är dagarna när tre veckors arbete plötsligt avverkas på en förmiddag. Det är dagarna när tid och rum slutar existera och att-göra-listorna betas av så effektivt att det är rörande vackert. Rom hade mycket väl kunnat byggas på en enda dag om den hade byggts av människor som allesammans hade en sådan uppåt-dag samtidigt.

Men jag vet också att jag inte alltid är så trevlig att ha att göra med på dessa dagar. I alla fall inte om du försöker hålla kvar mig i ett långt och ineffektivt planeringsmöte. Då blir jag sur och tvär och kokar över av uppdämd energi som måste göra, göra, göra. Så snälla sluta prata, prata prata!!! Ursäkta till alla er som drabbats.

Jag har fått lära mig att leva med detta. Och till viss del har även min omgivning fått göra det. Jag är tacksam för vänner som vet att när mitt work-mode sätter in så är det bäst att hålla sig ur vägen. Jag är tacksam för kollegor som vet och förstår att min produktivitet är oregelbunden och ojämn. Jag är tacksam att de samtidigt har is i magen och vet att jag för det allra mesta får gjort det jag ska även om det inte sker på kontorstid utan klockan 03:00 för att det råkade vara då som jag fick ”feeling”. Tack för ert tålamod!

Med denna lilla utläggning vill jag helt enkelt belysa hur det kan vara att leva med en ostyrig impulsivitet. Det är härligt, påfrestande och riktigt spännande samtidigt!

I nästa inlägg vill jag beskriva den andra sidan av paradoxen. Min avsky för förändring och oregelbundenhet.

Ha det gott tills dess!

Publicerat i Psykisk ohälsa | Lämna en kommentar

Boktips!

Idag vill jag göra nåt lite annorlunda här på bloggen. Jag vill tipsa om en bok som jag läste ut idag. Ibland mår jag inte så bra av Therese Lindgren. Therese är en av Sveriges största kvinnliga youtubers som började sin media-karriär med att blogga om smink och skönhet. Men i den här boken delar hon på ett ärligt med sig av den psykiska ohälsa som hela tiden legat under den glada och välpolerade fasaden.

”Att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över.”

IMG_5204Jag blev rekommenderad den här boken av en nära vän och nu vill jag dela tipset vidare till er. Det är en lättläst bok som på ett enkelt men talade sätt beskriver hur det är att leva med psykisk ohälsa. Oavsett om du själv lider av psykisk ohälsa, har en vän eller anhörig som gör det, eller helt enkelt bara är intresserad av ämnet så är detta en bok värd att läsa.

I mitt stilla sinne kan jag tycka att fler sådana här böcker borde finnas och spridas bland dagens unga!

Boken finns för en billig peng på tex Bokus och Adlibris.

Det var allt jag hade att säga idag. 🙂

 

 

 

Publicerat i Psykisk ohälsa, Tips och trix | Lämna en kommentar

Definitioner och kriterier

Nu när bomben fallit och briserat sedan ett par veckor är det hög tid att dyka lite djupare. När vi skrev uppsatser på universitetet uppmanades vi alltid att inkludera ett stycke med begrepp och definitioner. Det hörde till god akademisk sed, fick vi höra. Men antagligen var det mest ett test från professorernas sida för att se om vi verkligen begrep vad vi skrev om, eller om vi bara slängde runt med ekonomiska floskler för att imponera på våra kurskamrater. Nåja…

Så i god akademisk anda tänker jag nu försöka bringa lite klarhet i begreppsförvirringen. Håll till godo!

Jag har borderline. Eller borderline-personlighetssyndrom om man ska vara formell. Eller Emotionellt Instabil Personlighetsstörning (EIPS) om man ska vara ännu mer formell. Kärt barn har många namn! Personligen fördrar jag begreppet borderline, både för att det är kortast och för att ordet ”personlighetsstörning” låter så groteskt.

För att få denna hedervärda titel krävs en ganska enastående emotionell prestation. Någon klok människa har satt ihop en lista med nio symptom. Om du till en hög grad lyckas pricka in minst fem av dem så har du BINGO! Välkommen till Bordeline-klubben!

Här följer en lista på dessa symptom. Du hittar den även på de flesta seriösa hemsidor om ämnet, förslagsvis 1177.se

  1. Du har en stark rädsla att bli övergiven.
  2. Du har tankar och känslor om dig själv som skiftar kraftigt. Du kan också uppleva att din självbild inte stämmer överens med omgivningens uppfattning av dig.
  3. Du har ofta känslan av en inre tomhet.
  4. Du har starka känslor som snabbt kan förändras från ett extremt känsloläge till ett annat. Du kan till exempel känna irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar. Känsloläget kan vara från några timmar till några dagar.
  5. Känslor för andra personer kan växla snabbt från exempelvis intensiv beundran till extrem nedvärdering, eller tvärtom.
  6. Du kan känna en intensiv vrede som omgivningen kan uppfatta som överdriven i förhållande till orsaken.
  7. Du kan ibland vara väldigt misstänksam eller upplever att det som sker är overkligt.
  8. Du är impulsiv och kan exempelvis ha ett missbruk av droger, sex, mat eller pengar.
  9. Du skär dig eller skadar dig själv på andra sätt. Du kan även ha återkommande tankar att ta ditt liv.

Om man nu inte ska vara så formell utan sammanfatta det hela på begriplig svenska så kan man säga att det handlar om känslor. Massor av känslor. Massor av instabila och intensiva känslor som sliter en i tusen olika riktningar samtidigt. Ena stunden dansar du på euforins högsta toppar, världen är obeskrivligt vacker och kärleken intensiv och passionerad. Nästa ögonblick rasar du ner i avgrundens mörker, till dödsrikets portar och ångestens kvävande stryptag. Det är en berg-och-dal-bana som får världens nöjesfält att förblekna i jämförelse.

Det säger sig själv att detta är påfrestande, inte bara för den som uppvisar symptomen, men även för omgivningen. Lägg därtill att samsjuklighet är mycket vanligt, d.v.s. att man även har andra typer av problem, t.ex. ADHD, PTSD eller ätstörningar. Självfallet finns det grader i helvetet! Några drabbas värre än andra. Sjukdomen ser olika ut för alla även om det finns många likheter.

Moroten som de flesta behandlare viftar med framför näsan på sina mest tjuriga patienter är att borderline är en diagnos man kan bli av med. Genom behandling och hårt arbete kan du bli friskskriven. Det är svårt, men det är möjligt.

Precis som i snustorra forskningsrapporter så har jag inte någon tjusig slutkläm på detta inlägg. Bara rader av information staplade på varandra. Men jag hoppas att någon hittat något vettigt svar. Eller ännu bättre, att någon fått en ny fråga att ställa!

 

 

 

Publicerat i Psykisk ohälsa | Lämna en kommentar

Mot öppenhet, förståelse och respekt.

Innan jag skriver en enda mening till vill jag tacka alla er läsare för det fina stöd ni visat, och uppmuntran ni gett i samband med mitt förra inlägg. Det värmer och ger förnyad motivation att fortsätta skriva. Nu vill jag plocka upp tråden där jag lämnade den sist.

När man berättar för folk att man har borderline möts man generellt sett av tre olika reaktioner som kan summeras i tre olika ljud: ”Åh.”, ”Ah!” och ”Huh?”*.

Åh-gruppen har jag personligen tack och lov inte mött så många gånger. Åh:et uttalas vanligen med sammandragna ögonbryn och ett lågt tonläge, som om jag just sagt att jag har drabbats av pesten eller något annat som skulle ge omgivningen orsak att ta ett steg tillbaka. I den här gruppen finner vi människor som vet, eller i alla fall tror sig veta, vad borderline är och som tycker synd om en, alternativt ser ner på en. Tyvärr är denna grupp fortfarande stor i Sverige, och det är bland annat därför som jag skriver. Det finns fortfarande alltför många fördomar och fördömanden kring psykisk ohälsa som t.ex. borderline. Fortfarande ger behandlare sina patienter rådet att vara försiktiga med vem de berättar om sin sjukdom för. Hur skulle det se ut om det var fysisk sjukdom vi pratade om? Har du någon gång suttit på en vårdcentral och hört läkaren säga med bekymrad röst: ”Ja, det är dessvärre lunginflammation du har. Men….du gör nog bäst i att inte tala om det för någon. Du vet, folk kan ju sluta ta dig på allvar.”? Nej minsann, åh-gruppen behöver decimeras!

Ah!-gruppen är en spännande grupp. Den består av de som med ett förtjust ”Ah!” tillkännager att alla bitar i deras mentala pussel plötsligt fallit på plats i och med det du berättat för dem. Personer som nickar ivrigt och säger: ”Ah! Då förstår jag varför du är som du är! Nu verkar allt så logiskt! Nu vet jag precis hurdan du är för jag träffade en gång en kollegas frus kusin som hade samma diagnos!” Denna välmenande grupp tenderar ofta att vara väldigt snabba med att komma med förslag på tusen och en olika sätt som de ska ”fixa” dig på. Allt ifrån prenumerationer på någon-viss-mirakelmineral-från-någon-viss-slags-alg-från-någon-viss-exotisk-ö till klämkäcka brasklappar om att det bara är att rycka upp sig och tänka positivt.

Och så finns den i särklass största gruppen. De som med ansikten som frågetecken säger ”Huh?”. Du kunde lika gärna ha sagt till dem att du har genomgått en cholecystektomi, eller fått en feokromocytom, förståelsen hade varit ungefär lika stor. Så sent som idag fick jag kommentaren av en person inom ett vårdyrke: ”Borderline…..det är väl det man nuförtiden kallar bipolär?” Ehm…ja…jo…det kan man väl på sätt och vis säga…om man samtidigt även säger att tuberkulos är det man nuförtiden kallar för halsfluss. Det finns ingen skam i att inte veta! Skammen ligger snarare i att medvetet motsätta sig lärande och klamra sig fast vid sina invanda övertygelser.

Oavsett om du skulle kategorisera dig själva som ”Åh.”, ”Ah!”, ”Huh?” eller något helt annat så finns det en konkret sak som jag skulle vilja påminna om. Vi är alla olika. Även om vi har en diagnos så är vi så mycket mer än våra diagnoser. Även om vi är många med samma typ av problematik så blir vi inte hjälpta av samma saker. Även om vi kämpar med liknande saker så är vi helt olika människor. Det som är jobbigt för den ena är inte alls ett problem för den andra, även om bägge har samma sjukdom inskriven i journalen.

Så nästa gång någon talar om för dig att han/hon kämpar med något visst, eller har en specifik diagnos, svara med nyfikenhet! Försök lägga bort förutfattade meningar om vad det innebär. Försök sudda ut den stereotypa bilden av någon med psykisk ohälsa. Försök istället att se den unika individen som pratar med dig och visa intresse för just den personens upplevelse. Här är några exempel på saker du kan säga:

-Tack att du berättar! Vad innebär detta för dig?

– Hur upplever du att detta påverkar dig?

– Finns det något jag kan göra för dig?

– Jag vet inte så mycket om det. Kan du förklara vad det betyder för just dig?

Om vi gör detta tror jag att ”Åh.”, ”Ah!” och ”Huh?” kan omvandlas till öppenhet, förståelse och respekt. Och det tycker i alla fall jag låter som något värt att sträva efter!

*Jag tar mig friheten att generalisera i grova drag och ber om ursäkt ifall jag missat något väsentligt.

Publicerat i Psykisk ohälsa | 1 kommentar