FAQ om ett svårt ämne

Jag har dragit mig länge för att skriva det här inlägget. Men det måste skrivas. När man har en blogg om psykisk ohälsa är den nämligen några ämnen som är svåra, för att inte säga omöjliga att undvika. Och nu vill jag skriva några rader om ett av dessa ämnen, nämligen självskadebeteende. Det är ett svårt och känsligt ämne, men oh ett så viktigt ämne. Vi vet att självskadebeteende är vanligt förekommande, framför allt hos ungdomar. Men eftersom ämnet är så tabubelagt är det ingen som riktigt vet hur vanligt det är. Skattningarna varierar och mörkertalen är stora.

I det här inlägget vill jag främst rikta mig till anhöriga, närstående, vänner, lärare och andra som kommer i kontakt med personer som skadar sig.  Genom att besvara några av de vanligaste frågorna och påstående om självskadebeteende hoppas jag kunna hjälpa er att på ett bättre sätt bemöta dem ni har omkring er.

Men först vill jag utlysa en triggervarning! Om du vet med dig att du triggas av att läsa om självskadebeteende så ber jag dig sluta läsa här och göra något trevligare istället. Om du har impulser att skada dig just nu kan du få hjälp t.ex. via någon av nedanstående instanser:

SHEDOs självskadechatt: https://sjalvskadechatten.shedo.se/

SHEDOs färdighetslista: http://www.shedo.se/stod/fardighetslista/

Ring Vårdguiden 1177 eller besök 1177.se

Ring 112 om du behöver akut hjälp.

 

FAQ OM SJÄLVSKADEBETEENDE

Vad är självskadebeteende?
Självskadebeteende innebär att man medvetet skadar sin egen kropp på ett eller annat sätt. Det avgörande ordet i sammanhanget är medvetet. Om du råkar slinta med kökskniven och skär av dig hela pekfingret när du hackar grönsaker räknas det med andra ord inte som självskadebeteende. Det är alltså inte skadans omfattning eller ens metod som är avgörande, det är uppsåtet.

Vem självskadar?
Alla. Eller rättade sagt, personer i alla åldrar och livssituationer. Det är en myt att det bara är tonårstjejer som självskadar. Att denna kategori är överrepresenterad i statistiken handlar snarare om att det är denna grupp som är bäst på att söka hjälp. Men även killar, och vuxna i alla åldrar och av alla kön självskadar. Statistiken visar även att risken för självskadebeteende är högre bland HBTQ personer än bland andra grupper i samhället.

Varför skadar man sig själv?
Jag tror det finns lika många svar på den frågan som det finns personer som självskadar. Dessutom kan orsakerna variera från gång till gång. Men några av de vanligaste orsakerna är att man känner ett behov av att straffa sig själv, att lugna sig själv eller att hantera starka känslor. När den inre smärtan är större än vad man kan hantera blir fysisk smärta ett sätt att ventilera, avleda tankarna och få utlopp för känslorna. Även om man i efterhand och som utomstående kan se att självskada är ett orimligt och sjukligt beteende så är det i stunden fullt rationellt att människor självskadar. Det är i sig inget konstigt i tankekedjorna som ligger bakom beteendet. Det handlar till stor del om att man saknar bättre sätt att reglera sina känslor på. Mer om detta nedan.

Den som självskadar gör det bara för att få uppmärksamhet!
Falskt! Det här påståendet är ett av de vanligaste man möter när frågan om självskada kommer upp. Den stereotypa bilden man hänvisar till är en ung tonårstjej som rispar sig på armarna och medvetet låter det synas för att andra ska ge henne uppmärksamhet och bekräftelse. Låt mig göra en sak väldigt tydligt, en person som mår bra skadar inte medvetet sin egen kropp på det sätt som vi pratar om här! Om du träffar någon som till synes självskadar för att få uppmärksamhet så mår nog inte den personen så värst bra i grund och botten. Att låta skadorna synas kan snarare tolkas som ett rop på hjälp än ett rop på bekräftelse.

Den som självskadar försöker ta sitt liv.
Falskt! Sanningen är faktiskt tvärtom. De flesta som självskadar gör det för att man inte vill ta sitt liv, för att man vill leva. Precis som jag skrev tidigare handlar detta beteende i grund och botten om överlevnadsinstinkt. Ibland hör man hårresande berättelser om t.ex. rävar som gnagt av sig benet för att komma loss ur en rävsax. Ett desperat beteende i ett läge som handlar om liv och död. På samma sätt kan man se på självskada. När en person har så mycket ångest att man tror att man ska dö så är det inte konstigt att man tar till drastiska och desperata metoder. Jag skriver inte detta för att försvara självskadebeteende. Jag vill bara påvisa att det går att förstå. En person som skadar sig är inte knäpp. Han/hon saknar bara konstruktiva sätt att hantera sina känslor och sin situation.

Vad ska jag göra om jag ser att någon har skadat sig?
Jag har full förståelse för att det kan vara obehagligt, skrämmande och oroande att se att någon skadat sig själv. Det är lätt att fastna vid själva skadorna och se dem som problemet. Det är lätt att bli så uppfylld av sin egen reaktion att man spiller ut den över personen som mår dåligt. Men det är inte ett konstruktivt sätt att hjälpa. Att skrika och gorma och bli arg på personen kommer troligen bara göra att han/hon inte kommer vända sig till dig för att få hjälp i framtiden. Att skuldbelägga personen, göra sig själv till ett offer, och lägga över sina egna oroade känslor på personen kommer inte heller att i längden hjälpa. Istället vill jag förespråka det bemötande som de flesta inom psykiatrin och vården använder. Att helt enkelt validera personen och hans/hennes känslor, men inte beteendet. Ge inte skadorna i sig massa uppmärksamhet och daltande. Plåstra om det som behövs, men fokusera samtalet på personen och de bakomliggande faktorer som gjorde att personen i fråga skadade sig. Själva skadan är bara symptom på något djupare! Så länga skadorna inte är direkt livshotande gör du bäst i att rikta uppmärksamheten mot det som egentligen är problemet.

Därefter är det även av stor vikt att du ser till att personen får professionell hjälp. Detta kan jag inte poängtera starkt nog! Det är inte din uppgift som vän, förälder, lärare, kollage eller anhörig att ”fixa” personen. Det bästa sättet du kan visa att du bryr dig är att hjälpa personen att få ordentlig hjälp av utbildad vårdpersonal. (förhoppningsvis mer om detta i ett annat inlägg)

Exempel på bra meningar att säga till någon som självskadat:

”Jag ser att du verkligen har det tufft just nu. Finns det något jag kan göra för dig?”

”Jag förstår att du har det jättejobbigt nu. Har du någon att prata med?”

”Jag är ledsen att du mår så dåligt. Vill du prata om det?”

 

Om du vill veta mer

Jag kan varmt rekommendera boken För att överleva av Sofia Åkermann.

På föreningen SHEDOs hemsida (www.shedo.se) finns mycket mer information och stöd att få både för drabbade och anhöriga.

Om ni har andra frågor eller funderingar är ni välkomna att höra av er till mig så kanske jag kan besvara dem i senare inlägg.

Ha det bäst tills nästa gång!

Det här inlägget postades i Psykisk ohälsa, Tips och trix. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till FAQ om ett svårt ämne

  1. Okänd skriver:

    Är glad att någon, du, informerar och bryter tabun om psykisk ohälsa, och även om Självskadebeteende. Fler som dig behövs i samhället!
    Min tid har inte kommit än för att också informera, då jag också kämpar, behöver bli mer stabil först.
    Tack att du sprider information och bryter tabun, tack!
    /en bekant från kyrkan

    • kristinathorn skriver:

      Tack för din kommentar! Blir glad att höra att det jag gör blir till nytta och hjälp för andra.
      Önskar dig allt gott och lycka till med ditt egna mående. Låt det ta den tid som behövs och ge aldrig upp! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s