Ocensurerat

Jag har ju föresatt mig att skriva om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Så nu gör jag det. Utan polerade fasader och utan hurtiga försök till enkla förklaringar. Det här är den brutala, nakna sanningen om hur det är just nu.

Det har varit en dålig dag idag. Och då menar jag inte dålig på nivån att frisyren är mer motsträvig än vanligt, favorittröjan smutsig och man råkat hälla surnad mjölk i flingorna. Nej jag menar dålig på nivån att jag legat apatisk på sängen och flörtat med frågeställningar kring livets mening.

Ångesten hoppar jämfota på bröstkorgen. Det kliar i fingrarna efter gamla destruktiva ”lösningar” och all världens färdigheter ter sig som leksakssvärd mot själens eldsprutande drakar.

Varför? Vad är det för apokalyptisk katastrof som utlöst detta monstruösa lidande?

Ett obesvarat sms. Ett sms som var viktigt för mig fick inget svar. Och då rasade min värld igen.

Jag vet att det är löjligt. Jag vet att jag är fånig. Jag vet att jag är patetisk och att det faktum att jag skriver detta knappast gör saken bättre. Men jag har ju föresatt mig att skriva om hur det är att leva med borderline, så nu gör jag det. Såhär är det! Det är ett helvete på jorden! I alla fall på dagar som denna.

En miljon katastroftankar snurrar i mitt huvud. Den ena mer osannolik än den andra, och ändå förefaller de minst lika verkliga som fåglarnas kvitter utanför fönstret och sommarbrisen som sveper genom lägenheten.

”Hen tycker inte om mig. Hen vill att jag tar ett steg tillbaka, inte är så på, låter hen va ifred och leva sitt lyckliga liv utan mig. Jag är värdelös för hen o.s.v. o.s.v.” I all oändlighet snurrar malströmmen och drar ner mig djupare och djupare.

Den intellektuella sidan av mig kan småle åt det hela. Ett obesvarat sms är väl inte hela världen. Jag har så många andra gånger fått bevis på att personen ifråga värdesätter mig. Men borderline-sidan av mig tar samma situation och ser ett kyligt avvisande, en smärtsam separation och ett övergivande. Intellektuellt kan jag resonera om möjliga orsaker till att svaret uteblev. Känslomässigt reagerar jag som en tvååring som tror sig ha tappat bort sin förälder i ett stort varuhus.

Så nu måste jag göra det som man skulle gjort med det lilla barnet. Trösta. Validera känslan av att det är jobbigt. Hitta en vis balans mellan känsla och förnuft och agera på ett konstruktivt sätt.

Vissa dagar behöver jag inte hantera mina känslor alls på detta vis. Vissa dagar råder harmoni mellan intellekt och känsla.

Men andra dagar, som idag, finns en hjärtslitande diskrepans mellan det jag vet och det jag känner. Och då måste jag om och om och om igen ta hand om de urspårade känslorna. Om och om och om igen trösta, lindra och förklara för mig själv att livet inte är så katastrofalt som det känns just nu.

Jag vill inte att ni tycker synd om mig! Det är inte medömkan jag begär. Men det jag ber om är att ni försöker förstå och ha tålamod nästa gång ni möter någon som, likt mig, har förärats med förmågan att kunna göra en hel hönsfarm av en fjäder.

Ha det gott tills nästa gång!

 

 

Det här inlägget postades i Psykisk ohälsa. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s