För frihet, mod och glädje

Ärr. Det är något man troligen har ganska gott om när man, som jag, lever med psykisk ohälsa i allmänhet och borderline i synnerhet. Både sådana ärr som syns på kroppen och sådana som sitter i själen.

På min högra handled bär jag ett ärr. Ett minne efter en av dessa otaliga kamper med ångesten och självföraktet. Det är inget jag är stolt över. Men jag skäms inte heller för det. Det är gammalt och bleknat nu och är inget som jag till vardags tänker på. Men jag har tänkt på det. Förr. För länge sedan. När det inte var gammalt och bleknat.

Jag fick för vana att alltid bära breda läderarmband eller en näsduk knuten kring höger handled för att det inte skulle synas. De allra flesta såg det säkert som att jag fått en viss svaghet för accessoarer, och det låg väl en viss sanning i det. Men upprinnelsen var även skam. Oh om ni psykiskt hälsosamma människor kunde ana och förstå alla de sätt, alla de knep, alla de metoder som vi trasiga människor har för att dölja vår trasighet! Om ni kunde se alla de masker vi bär, alla de lager vi döljer oss bakom.

Åren gick och skammen bleknade i takt med huden. Istället var det vanans makt som tog över. Så när jag ikväll drog på mig ett par armband hamnade de per automatik på höger handled. Det var ett par enkla, men för mig väldigt betydelsefulla, regnbågsfärgade armband jag tog på mig. Och plötsligt slogs jag av tanken på hur passade det hela var.

img_7412.jpg

Många av de ärr som finns på min kropp och i min själ kan härledas till år av förnekelse och ett desperat och påtvingat undertryckande av mig själv och min identitet. Man tar stryk av sånt! Hur passande då att just dessa ärr, dessa symboler för lidandet, nu får kläs i regnbågens färger! Hur skammens armbindel får bytas i frihetens och livsglädjens färger.

Den här helgen pågår Uppsalas Pridefestival Welcome Out. På söndag ska uppemot 1000 personer tåga tillsammans genom Uppsala. För vi skäms inte längre. Vi gömmer oss inte längre. Man kan fråga sig vad poängen med en Prideparad är och svaren kan nog skilja sig åt. För mig handlar det om frihet, mod och glädje. Frihet från det förlamande självhatet. Mod att leva öppet och ärligt. Och glädjen över att jag får vara jag, och du får vara du.

Vi slänger lätt med klyschor om att alla är lika mycket värda. Men lever vi som om vi verkligen menade det? Tveksamt! Så länge det finns människor som gömmer sig i skam så har vi inte nått målet. Så länge det finns människor som inte vågar tala ut om hur de mår, vilka de är, vem de älskar, vad de tror på, osv. osv. så måste vi fortsätta marschera framåt. Det är vad Pride handlar om för mig.

 

Annonser
Publicerat i Tro och sånt | Lämna en kommentar

Jag är vänsterhänt.

Jag har alltid varit vänsterhänt.

Jag skäms inte över att vara vänsterhänt!

Vissa menar att jag är vänsterhänt p.g.a. min uppväxtmiljö eller något trauma i barndomen. Att vänsterhäntheten skulle varit ett aktivt val jag gjort bara för att det är coolt, trendigt eller provocerande. För mig är sådana påståenden lika absurda som de är tragiska.

Det har alltid setts som lite fult att vara vänsterhänt.

Det finns så många hårresande historier om vänsterhänta människor som hånats, kallats för upproriska bråkstakar och setts som andra sorteringens människor, bara för att de har en fallenhet för att skriva med vänster hand.

Genom historien finns även många exempel på institutioner, metoder och påfund samhället gjort för att tvinga vänsterhänta människor att lära sig skriva med ”rätt” hand. Åtgärder som lämnat många vänsterhänta med en känsla av skam och avsky inför sig själva. Som om det vore något vidrigt och dåligt att skriva med vänster hand.

Och jag måste säga att jag verkligen inte förstår poängen med hatet mot vänsterhänta.

Låt oss ta orden ”Jag älskar dig!” som exempel.

Skulle dessa ord betyda mindre bara för att jag skrev dem med vänster hand istället för höger?

Skulle dessa ord vara förbjudna för mig bara för att jag formulerat dem med min vänstra, istället för min högra hand?

En del menar att svaret på de frågorna är ”ja”. En del menar att det är ok att vara vänsterhänt så länge det inte syns. De menar att så länge jag är vänsterhänt utan att det märks så är allt ok. Men om jag, ve och fasa, skulle plocka upp en penna med vänster hand så skulle himlen ramla ner och hela helvetet bryta löst!

Ursäkta mina förvånat höjda ögonbryn, men jag förstår verkligen inte hur den logiken går ihop.

Kära högerhänta människor, jag förstår inte! Hur kan somliga av er påstå att ”vänsterhänta är lika mycket värda som högerhänta” men samtidigt göra så stor skillnad på människor. Er retorik ekar skrämmande tom.

Dock är jag glad att det har blivit bättre! Det har blivit mer jämställt mellan höger- och vänsterhänta. På de flesta arbetsplatser och skolor idag är det tillåtet att vara vänsterhänt. Och det ska vi vara tacksamma för!

Jag hoppas, och tror, att det kommer en dag när mina känslor, uppfattningar, åsikter och insikter ska tas på lika stort allvar oavsett vilken hand de är skriva med.

Jag drömmer om ett samhälle där det inte spelar någon roll om du är vänsterhänt eller högerhänt. Ett samhälle där vi kan se det vackra i det skriva ordet, utan att döma skribenten utifrån vilken hand det skrevs med.

fullsizerender-1.jpg

Om du nu tagit dig tid att läsa hela denna till synes poänglösa text till slutet så vill jag att du läser den en gång till. Men den här gången vill jag att du byter ur ordet vänsterhänt till HBTQ, och termer om skrivande till termer om att älska en annan människa. 

Publicerat i Psykisk ohälsa, Tro och sånt | Lämna en kommentar

FAQ om ett svårt ämne

Jag har dragit mig länge för att skriva det här inlägget. Men det måste skrivas. När man har en blogg om psykisk ohälsa är den nämligen några ämnen som är svåra, för att inte säga omöjliga att undvika. Och nu vill jag skriva några rader om ett av dessa ämnen, nämligen självskadebeteende. Det är ett svårt och känsligt ämne, men oh ett så viktigt ämne. Vi vet att självskadebeteende är vanligt förekommande, framför allt hos ungdomar. Men eftersom ämnet är så tabubelagt är det ingen som riktigt vet hur vanligt det är. Skattningarna varierar och mörkertalen är stora.

I det här inlägget vill jag främst rikta mig till anhöriga, närstående, vänner, lärare och andra som kommer i kontakt med personer som skadar sig.  Genom att besvara några av de vanligaste frågorna och påstående om självskadebeteende hoppas jag kunna hjälpa er att på ett bättre sätt bemöta dem ni har omkring er.

Men först vill jag utlysa en triggervarning! Om du vet med dig att du triggas av att läsa om självskadebeteende så ber jag dig sluta läsa här och göra något trevligare istället. Om du har impulser att skada dig just nu kan du få hjälp t.ex. via någon av nedanstående instanser:

SHEDOs självskadechatt: https://sjalvskadechatten.shedo.se/

SHEDOs färdighetslista: http://www.shedo.se/stod/fardighetslista/

Ring Vårdguiden 1177 eller besök 1177.se

Ring 112 om du behöver akut hjälp.

 

FAQ OM SJÄLVSKADEBETEENDE

Vad är självskadebeteende?
Självskadebeteende innebär att man medvetet skadar sin egen kropp på ett eller annat sätt. Det avgörande ordet i sammanhanget är medvetet. Om du råkar slinta med kökskniven och skär av dig hela pekfingret när du hackar grönsaker räknas det med andra ord inte som självskadebeteende. Det är alltså inte skadans omfattning eller ens metod som är avgörande, det är uppsåtet.

Vem självskadar?
Alla. Eller rättade sagt, personer i alla åldrar och livssituationer. Det är en myt att det bara är tonårstjejer som självskadar. Att denna kategori är överrepresenterad i statistiken handlar snarare om att det är denna grupp som är bäst på att söka hjälp. Men även killar, och vuxna i alla åldrar och av alla kön självskadar. Statistiken visar även att risken för självskadebeteende är högre bland HBTQ personer än bland andra grupper i samhället.

Varför skadar man sig själv?
Jag tror det finns lika många svar på den frågan som det finns personer som självskadar. Dessutom kan orsakerna variera från gång till gång. Men några av de vanligaste orsakerna är att man känner ett behov av att straffa sig själv, att lugna sig själv eller att hantera starka känslor. När den inre smärtan är större än vad man kan hantera blir fysisk smärta ett sätt att ventilera, avleda tankarna och få utlopp för känslorna. Även om man i efterhand och som utomstående kan se att självskada är ett orimligt och sjukligt beteende så är det i stunden fullt rationellt att människor självskadar. Det är i sig inget konstigt i tankekedjorna som ligger bakom beteendet. Det handlar till stor del om att man saknar bättre sätt att reglera sina känslor på. Mer om detta nedan.

Den som självskadar gör det bara för att få uppmärksamhet!
Falskt! Det här påståendet är ett av de vanligaste man möter när frågan om självskada kommer upp. Den stereotypa bilden man hänvisar till är en ung tonårstjej som rispar sig på armarna och medvetet låter det synas för att andra ska ge henne uppmärksamhet och bekräftelse. Låt mig göra en sak väldigt tydligt, en person som mår bra skadar inte medvetet sin egen kropp på det sätt som vi pratar om här! Om du träffar någon som till synes självskadar för att få uppmärksamhet så mår nog inte den personen så värst bra i grund och botten. Att låta skadorna synas kan snarare tolkas som ett rop på hjälp än ett rop på bekräftelse.

Den som självskadar försöker ta sitt liv.
Falskt! Sanningen är faktiskt tvärtom. De flesta som självskadar gör det för att man inte vill ta sitt liv, för att man vill leva. Precis som jag skrev tidigare handlar detta beteende i grund och botten om överlevnadsinstinkt. Ibland hör man hårresande berättelser om t.ex. rävar som gnagt av sig benet för att komma loss ur en rävsax. Ett desperat beteende i ett läge som handlar om liv och död. På samma sätt kan man se på självskada. När en person har så mycket ångest att man tror att man ska dö så är det inte konstigt att man tar till drastiska och desperata metoder. Jag skriver inte detta för att försvara självskadebeteende. Jag vill bara påvisa att det går att förstå. En person som skadar sig är inte knäpp. Han/hon saknar bara konstruktiva sätt att hantera sina känslor och sin situation.

Vad ska jag göra om jag ser att någon har skadat sig?
Jag har full förståelse för att det kan vara obehagligt, skrämmande och oroande att se att någon skadat sig själv. Det är lätt att fastna vid själva skadorna och se dem som problemet. Det är lätt att bli så uppfylld av sin egen reaktion att man spiller ut den över personen som mår dåligt. Men det är inte ett konstruktivt sätt att hjälpa. Att skrika och gorma och bli arg på personen kommer troligen bara göra att han/hon inte kommer vända sig till dig för att få hjälp i framtiden. Att skuldbelägga personen, göra sig själv till ett offer, och lägga över sina egna oroade känslor på personen kommer inte heller att i längden hjälpa. Istället vill jag förespråka det bemötande som de flesta inom psykiatrin och vården använder. Att helt enkelt validera personen och hans/hennes känslor, men inte beteendet. Ge inte skadorna i sig massa uppmärksamhet och daltande. Plåstra om det som behövs, men fokusera samtalet på personen och de bakomliggande faktorer som gjorde att personen i fråga skadade sig. Själva skadan är bara symptom på något djupare! Så länga skadorna inte är direkt livshotande gör du bäst i att rikta uppmärksamheten mot det som egentligen är problemet.

Därefter är det även av stor vikt att du ser till att personen får professionell hjälp. Detta kan jag inte poängtera starkt nog! Det är inte din uppgift som vän, förälder, lärare, kollage eller anhörig att ”fixa” personen. Det bästa sättet du kan visa att du bryr dig är att hjälpa personen att få ordentlig hjälp av utbildad vårdpersonal. (förhoppningsvis mer om detta i ett annat inlägg)

Exempel på bra meningar att säga till någon som självskadat:

”Jag ser att du verkligen har det tufft just nu. Finns det något jag kan göra för dig?”

”Jag förstår att du har det jättejobbigt nu. Har du någon att prata med?”

”Jag är ledsen att du mår så dåligt. Vill du prata om det?”

 

Om du vill veta mer

Jag kan varmt rekommendera boken För att överleva av Sofia Åkermann.

På föreningen SHEDOs hemsida (www.shedo.se) finns mycket mer information och stöd att få både för drabbade och anhöriga.

Om ni har andra frågor eller funderingar är ni välkomna att höra av er till mig så kanske jag kan besvara dem i senare inlägg.

Ha det bäst tills nästa gång!

Publicerat i Psykisk ohälsa, Tips och trix | 2 kommentarer

Om nutella, smörgåsgurka och modet att leva

Idag är jag bakis.

”Höhö helkväll igår eller?”

Ja faktiskt. Men inte på det sättet som du kanske tror. Jag var spiknykter och har ett blankt nykterhetsprov som bevis. Men idag är jag ändå bakis. Bakis efter ångest. Bakis efter en natt på psykakuten.

Jag känner inte för att gå in i detaljer kring hur och vad och varför min något omtöcknade kväll slutade med att jag stupade i säng hemma i min lägenhet först kl 04:14 imorse. Det räcker med att jag säger att det är sådant som på något oförklarligt sätt händer när man lever med psykisk ohälsa. När ens svartvita borderline-hjärna bestämmer sig för att spela en ett spratt så kan en trevlig kväll i goda vänners sällskap helt plötsligt, och till synes helt oprovocerat, vändas i ett nattsvart helvete. Det är sådant som händer.

Det jag vill skriva om är istället den oväntade och utomordentligt förträffliga insikt som nattens eskapader förde med sig. För någonstans mitt i kaoset föddes den lycksaliga idéen att kombinera nutella och smörgåsgurka på ett stycke bröd. Som den kondenserade essensen av det som rörde sig i min och min tålmodiga följeslagares övertrötta hjärnor och vandrande fantasier. Och vips var en ny favoritmacka uppfunnen!

Och nu tycker jag min ana mer än en rynkad panna bland mina läsare. Skeptiskt höjda ögonbryn, nervösa skratt och föraktfulla fnysningar.

”Nutella och smörgåsgurka, sådant trams! Smörgåsgurka äter man ju med leverpastej och därmed basta. Och nutella, ja det ska vi inte ens prata om. Det är en Gudagiven ordning att tingen förhåller sig på det sättet. Att kombinera pålägg på ett så vanvördig och hedonistiskt vis är helgerån! En skymf mot själva den naturliga ordningen i smörgåsvärlden! Hur vågar du ens föreslå en så degenererad kombination?”

Låt mig göra en sak väldigt tydligt. Jag tycker inte om leverpastej. Har aldrig gjort. Kommer troligen aldrig göra. Jag struntar fullständigt i vad du har på dina mackor, men på mina får det gärna finnas både det ena och det andra (förutom leverpastej då). De mest oväntade smaker kan faktiskt gifta sig om man bara är villig att öppna munnen, och sinnet, för det.

Länge leve nutella med smörgåsgurka!

Länge leve jordnötssmör med gurka!

Länge leve pepparkakor med senap!

Länge leve alla andra udda, otippade och underbara kombinationer man kan komma på!

img_6762.jpg

Ibland kanske man inte ser några lysande framtidsvisioner. Ibland kanske man inte förstår hur man ska orka ta sig igenom ännu en natt, ännu en dag. Ibland kanske man ligger på en oskön soffa i ett kalt väntrum klockan 02:35 på natten och undrar när i hela världen det här ska sluta. Men då gäller det dels att tänka litet och dels att tänka stort.

Litet i betydelsen att se de där konkreta sakerna som kan hålla en flytande en liten stund till. Ett varmt bad. En god bok. Att gosa med sitt husdjur en stund. En säng att sova i. En kram. En dyrbar vän som tagit med dig till akuten, som sitter bredvid dig och vägrar att lämna.

Men också stort, i bemärkelsen att våga slänga bort normerna och mallarna och våga drömma om det liv du vill leva. Våga tro att det finns. Våga satsa på saker du drömmer om även om andra rynkar på näsan och höjer ögonbrynen. Våga testa nytt, unikt och livsbejakande. Våga kombinera nutella och smörgåsgurka.

Det är gott att i gryningsljuset rulla hemåt med vissheten om att en riktigt god frukost väntar där hemma.

 

Publicerat i Psykisk ohälsa | Lämna en kommentar

Tips och Trix #2: TIPP

Hej och goddag!

Nu har det blivit ett litet uppehåll i det regelbundna skrivandet igen. Den här gången har förklaringen fyra små tassar, en viftande svans, en blöt liten nos och lyssnar, i alla fall ibland, till namnet Walle! Jag har äntligen blivit matte igen och som småbarnsförälder är stunderna då man får sitta ner i lugn och ro och skriva alltför sällsynta.

Men just nu är det lugnt. Valpen sover, den starka doften av rengöringsmedel sticker i näsan efter uppstädandet av den senaste olyckan och ännu har jag lite energi kvar för dagen.

Så nu tänkte jag passa på att dela med mig av ännu en övning att ta till när känslorna hamnar i alltför mycket gungning. Övningen, eller färdigheten om man ska prata DBT-språk, heter TIPP och är egentligen en akronym för fyra olika övningar. I kombination med STOP är detta en av de färdigheter som jag använder mest av allt. Det hela bygger helt enkelt på att använda kroppen för att hantera känslorna.

Temperatur

Intensiv Fysisk Träning

Paced breathing

Paired Relaxation

 

Temperatur: Den här färdigheten är något så enkelt som att hålla i något kallt, tex en påse med frusna ärtor, eller en kylkudde. Man kan också testa att spola kallt vatten på handlederna. Kylan kommer ”ta kroppens uppmärksamhet” så att känslolivet blir något avlastat och man kan få ett lite andrum att tänka klart. Under DBTn hade terapeuterna alltid en frys med kylpåsar redo för patienter vars ångest skenade iväg och gjorde det svårt att bedriva vettiga samtal. Jag har tappat räkningen på hur många gånger en sådan kylpåse ”räddat” sessionen för mig och hjälp mig att stanna i nuet istället för att försvinna in i ångesten.

Tips: Ha alltid en fryspåse eller liknande redo i frysen så det bara är plocka fram vid behov!

OBS: Det är inte meningen att kylan ska bli någon form av självskada. Ett tips är därför att linda in kylpåsen i tex en handduk.

 

Intensiv Fysisk Träning: Det här handlar, precis som det låter, om att få upp pulsen. Spring i trappor, cykla så fort du kan i motvind, springa upp för en brant backe, gör burpees, gör vad som helst som får pulsen att stiga, endorfinerna att pumpa ut i kroppen och spänningarna att släppa.

Tips: Sätt upp en regel för dig själv att innan du handlar på någon potentiella negativ känslodriven impuls måste du springa tre varv runt huset, eller vad du nu känner är passande.

 

Paced Breathing: När vi har t.ex. ångest är kroppen inställd på kamp eller flykt. Andningen blir snabb och ytlig för att få ut syre till musklerna. Hela kroppens system går igång och talar om för oss att något är farligt och att vi måste akta oss. Men de goda nyheterna är att vi själva kan stänga av larmsystemet när det är falskt alarm. Vi kan lugna ner oss själva och det enklaste sättet att göra det är att ta kontroll över andningen. Att medvetet andas långsamt och djupt. Den lugna andningen talar om för kroppen att läget är lugnt och att det är dags att slappna av. Det finns miljoner olika andningsövningar men just Paced breathing går ut på att göra utandningen lite längre än inandningen. Tex kan inandningen vara 3 sekunder och utandningen 5 sekunder (s.k. 3-5 andning). Den långa utandningen talar extra tydligt om för kroppen att allt är lugnt. För övrigt är detta en perfekt övning då den kan göras när som helst och var som helst.

Tips: Träna på 3-5 andning även när du inte har ett högt känslopåslag. Det kommer göra att det blir lättare att använda färdigheten när det är skarpt läge.

 

Paired relaxation: De som är mer pålästa än mig kanske får rätta mig här, men som jag förstått det handlar denna färdighet om att känna skillnaden på spänning och avslappning i musklerna. Knyt dina händer så hårt du kan. Fokusera på hur det känns. Känn hur musklerna spänner sig och huden stramar. Slappna sedan av och känn skillnaden. Öva på detta, kroppsdel för kroppsdel. Poängen är att det blir lättare att slappna av om man är medveten om kontrasten mellan spänd och avslappnad.

Tips: Försök att med jämna mellanrum under dagen känna av om du är spänd i kroppen, tex nacken, pannan eller axlarna. Öva på att slappna av.

I början kan alla sådana här övningar kännas lite fåniga och dumma. Det kan kännas pinsamt att sitta med en påse is i handen, eller svårt att tvinga sig själv att andas långsamt när man hyperventilerar. Men ju mer man övar desto lättare går det. Ett bra tips med alla färdigheter är att öva även när man inte har ett starkt känslopåslag. Om man kan få in färdigheterna i ryggmärgen kommer det vara lättare att komma ihåg och använda dem när de verkligen behövs.

Lycka till alla tappra kämpar där ute! Låt mig gärna veta om ni testat något av detta och hur det gick. Eller om ni har något annat sätt som funkar för er.

Ha det gott tills nästa gång!

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Psykisk ohälsa, Tips och trix | 1 kommentar

Ocensurerat

Jag har ju föresatt mig att skriva om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Så nu gör jag det. Utan polerade fasader och utan hurtiga försök till enkla förklaringar. Det här är den brutala, nakna sanningen om hur det är just nu.

Det har varit en dålig dag idag. Och då menar jag inte dålig på nivån att frisyren är mer motsträvig än vanligt, favorittröjan smutsig och man råkat hälla surnad mjölk i flingorna. Nej jag menar dålig på nivån att jag legat apatisk på sängen och flörtat med frågeställningar kring livets mening.

Ångesten hoppar jämfota på bröstkorgen. Det kliar i fingrarna efter gamla destruktiva ”lösningar” och all världens färdigheter ter sig som leksakssvärd mot själens eldsprutande drakar.

Varför? Vad är det för apokalyptisk katastrof som utlöst detta monstruösa lidande?

Ett obesvarat sms. Ett sms som var viktigt för mig fick inget svar. Och då rasade min värld igen.

Jag vet att det är löjligt. Jag vet att jag är fånig. Jag vet att jag är patetisk och att det faktum att jag skriver detta knappast gör saken bättre. Men jag har ju föresatt mig att skriva om hur det är att leva med borderline, så nu gör jag det. Såhär är det! Det är ett helvete på jorden! I alla fall på dagar som denna.

En miljon katastroftankar snurrar i mitt huvud. Den ena mer osannolik än den andra, och ändå förefaller de minst lika verkliga som fåglarnas kvitter utanför fönstret och sommarbrisen som sveper genom lägenheten.

”Hen tycker inte om mig. Hen vill att jag tar ett steg tillbaka, inte är så på, låter hen va ifred och leva sitt lyckliga liv utan mig. Jag är värdelös för hen o.s.v. o.s.v.” I all oändlighet snurrar malströmmen och drar ner mig djupare och djupare.

Den intellektuella sidan av mig kan småle åt det hela. Ett obesvarat sms är väl inte hela världen. Jag har så många andra gånger fått bevis på att personen ifråga värdesätter mig. Men borderline-sidan av mig tar samma situation och ser ett kyligt avvisande, en smärtsam separation och ett övergivande. Intellektuellt kan jag resonera om möjliga orsaker till att svaret uteblev. Känslomässigt reagerar jag som en tvååring som tror sig ha tappat bort sin förälder i ett stort varuhus.

Så nu måste jag göra det som man skulle gjort med det lilla barnet. Trösta. Validera känslan av att det är jobbigt. Hitta en vis balans mellan känsla och förnuft och agera på ett konstruktivt sätt.

Vissa dagar behöver jag inte hantera mina känslor alls på detta vis. Vissa dagar råder harmoni mellan intellekt och känsla.

Men andra dagar, som idag, finns en hjärtslitande diskrepans mellan det jag vet och det jag känner. Och då måste jag om och om och om igen ta hand om de urspårade känslorna. Om och om och om igen trösta, lindra och förklara för mig själv att livet inte är så katastrofalt som det känns just nu.

Jag vill inte att ni tycker synd om mig! Det är inte medömkan jag begär. Men det jag ber om är att ni försöker förstå och ha tålamod nästa gång ni möter någon som, likt mig, har förärats med förmågan att kunna göra en hel hönsfarm av en fjäder.

Ha det gott tills nästa gång!

 

 

Publicerat i Psykisk ohälsa | Lämna en kommentar

Avsnitt 1: ”Jag ville inte överleva min 27-årsdag, nu har jag bestämt att jag ska bli 100 år”.

Hej och goddag!

Jag är av den fasta övertygelsen att goda saker bör delas med andra. Idag vill jag därför tipsa om en relativt nystartad podcast som jag upptäckte för ett par veckor sedan. Den heter Hjärnspöken och drivs av specialist-sjuksköterskan i psykiatri Minja Christovski vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Eftersom både Uppsala och just Akademiska ligger mig varmt om hjärtat känns det extra roligt.

Hjärnspöken handlar om olika typer av psykisk ohälsa. Passande nog handlade det första avsnittet just om borderline och jag kände igen mig i mycket när jag lyssnade på det. Förhoppningsvis kan det vara uppmuntrande och lärorikt även för er!

Klicka på länken nedan för att komma till podden. Ha det gott tills nästa gång!

Källa: Avsnitt 1: ”Jag ville inte överleva min 27-årsdag, nu har jag bestämt att jag ska bli 100 år”.

Publicerat i Psykisk ohälsa, Tips och trix | Lämna en kommentar